Har varit så arg idag på en viss grej - stack t gymet o sprang av mig all ilska .... svetten o ilskan bara rann av och ur min kropp , första 15 km gick bra men jag kände fortfarande frustrationen inom så då sista 5 km drämde jag på farten som tusan o oj vilken .... frihet - känsla som uppenbarandes... jag blev nästan ett med evigheten... där en kort stund... kände mig så stark o uråldrig, oävervinnerlig, urstark, evig, flytande med allt annat....
Ibland önskar jag att allt vore lite lättare... ja nu pratar jag inte om joggingen för där har det verkligen börjat lätta - men allt det här mörka inom mig - tar det aldrig slut? En mörk liten sinande & rik flod som fortsätter att nära det där som sliter i mig .... skåran som aldrig verkar fyllas till bredden... när jag springer känns det som om dopaminet o adrenalinet bäddar in mig i en skyddande mur... men den bryts ju ned o sen är jag där tillbaka igen... kankse längtar jag efter en inre metamorfos? Eller så är det nog en liten svag röst som ropar inom mig ngt som jag fortfarande inte kan höra... 90 km på 6 dagar o fortfarande rastlös... vad är det som håller på att hända?
kram o kraft o vägledning åt kämparna
skenet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
