livstecken igen...

Nej nu känns det lite bättre. Har ringt runt till en massa högskolor och universitet och beställt kurskataloger! Känns redan bättre. :)

Nu ska jag försöka vara positiv. Jag skall tänka på saker jag "trots allt" ser fram emot;

* Träffa alla släktingar ( i och för sig i samband med en sorlig begravning men ändå...)

* Att jag försöker (mestadels) ;) hela tiden - inte ger upp... :)

* Om jag påbörjar en ny utbildning är det ju något spännande o roligt/oförutsägbart som händer = spännande vilket leder till utveckling! :)

* Resan i vinter (min älskling har bjudit mig) så underbar o snäll som han är...då kan man passa på att springa utan snöslask

* Jag har ju gått ned en himla massa kroppsmassa/cm redan - nu gäller det mest att hålla detta + att toppa formen till tävlingar...

* Jag har min blogg som jag kan skriva i :) + massa stöd från en massa härliga underbara kämpar som delar med sig av sin kraft/energi och inspiration! :) :) :)

* När det är mörkt o murrigt höstväder - uppskattar man värmen o solen desto mer - och vi behvöver ju inte vara allt för ledsna - för det kommer ju tillbaka :)

* Ja... sedan är jag glad för att jag har kommit på att kycklingsoppan+ curry är hiiimla gott... :)

* att min älskling är så underbar o fin mot mig trots att jag inte haft det "största flytet på sistone"...

* Storasyster kommer hem nästa vecka - har inte sett henne sedan i midsommras då hon flyttat utomlands .... :) roligt roligt!

- ja kolla vad många bra saker som händer/finns -

stor kram Skenet

Ha en trevlig tisdagskväll!

Livstecken från skygga gråsuggan...

Hej igen bloggen,

ja herregud vad har hänt?

På onsdagen/torsdagen umgicks jag med med syrran som var jätteförkyld och fick en släng av detta själv och få kände jag att det bara var att ge upp "halvmarathon- försöket... det skulle inte vara ett dugg bra för kroppen att utsätta sig för denna ytterligare påfrestning...
Att umgås med någon som är superförkyld med feber, igenslemmad hals etc etc kanske inte är det smartaste ur "ego-synpunkt" men hon behövde mig verkligen just då av olika andledningar..

Efter att jag fattat att det inte skulle fungera att springa på lördagen - blev det ett riktigt "fall" för mig o mitt psyke...

Det är många "grå meningslösa dagar just nu..." känns som om ingenting riktigt vill gå i lås för mig... Inte ens att springa - eller söka jobb framgångsrikt -

Har ju sökt en väldans många olika jobb - vilket inte ger utdelning - detta är en oerhörd press - man känner sig verkligen värdelös och oduglig! Sedan känns livet så ofantligt tomt efter mormor .... och sedan dimman med höst och gråväder/mörker! Det känns som om hela min hjärna bara klibbat ihop av tankar - huller om buller - helt ostrukturerat - vet inte vart jag skall börja nysta - eller ens vad änden på tråden finns/är...

Hittade en massa jäkla dagböker från mitt liv och har suttit och plöjt igenom dom nu några dagar och ojojoj... vilka ambitioner som fanns och oj vad allt föll platt med utbildning/jobb/....livsambitioner ...

Ni är så snälla som säger att jag är "så duktig o bra med bantning/springa" etc etc... men är det ett sätt för mig att hålla mig över ytan? Hålla mig flytande? Märker ju att när det inte skulle gå att springa - ja då föll jag helt handlöst... ner i mig själv...

Nu ligger jag här som en gråsugga under en sten och har gjort det sedan i lö - men jag börjar kankse våga lyfta på stenen snart o kika upp mot dagsljuset... jag vet att ljuset kommer blända mig så först kommer jag inte se någonting...


Hoppas ni har det bra mina fina kämpar!
Skenet har slocknat - jag laddar mina batterier som bäst- -

Stor kram Skenet