17:e dagen, Tisdag- Juldagen

I morgon ska älsklingen och jag gå på bio och se "Arn"- det ska bli spännande och se på ett sådant påkostat filmprojekt. Idag vet jag inte alls vad som händer. Vi har pratat om att gå en härlig långpromenad. Det borde man ju våga sig på nu utan att bli hungrig/matt.

Jag kommer inte köra någon hårdare träning än promenader- så länge jag går på ren kur... sedan kommer marathonträningen köra igång på allvar. Ååååå vad det skall bli spännande! :) :) :) Tänk vad härligt att få springa lätt och ledigt! Det är bland det roligaste som finns! Tänk - löpträningen kankse kommer att utvecklas till det bättre- nu när jag har slutat att dricka alkohol!? :)
Hur som helst- jag har i ärlighetens namn inte några jätteambitioner med löpningen- det roliga är just att få luffsa runt i sin egen takt- så man inte är helt död efteråt. Jag har nog inte den där rätta tävlingsinstinkten för att bli en "bra" löpare- men det gör mig ingenting. Det är så roligt att det räcker och blir över i alla fall! :) :)

Angående just alkoholen. Det känns lite trist att tänka att jag kankse inte "kan börja" dricka alkohol igen- men för det första behöver jag ju inte alkohol- och för det andra ska jag inte tänka så- bara tänka " En dag i taget".

En dag i taget-tänket har ju snart lönat sig-redan! Snart har jag slagit mitt gamla ren kur rekord på 19 dagar! Det känns ju STORT! Som en slags milstolpe!

17:e dagen, Tisdag- Juldagen

"Känslig julafton :)"

Roligt att se såhär "dagen efter"- att det gick bra med att köra på med kuren - även under en julafton. Då borde det ju gå lika bra om drygt en vecka- då det är Nyårsafton! :)

Jo, en sak som jag har märkt utav under de här 17 dagarna på kuren är att jag har blivit "blödigare"-jag har blivit mer känslosam-
Tex Igår fick jag ta del av en novellberättelse som min storasyster hade skrivit - där hon berättade om hunden Lajkas liv ( Ni vet den första levande varelsen som Ryssland sände upp med en omloppsraket runt jorden och som dog när rakteten kom för nära jordens atmosfär igen- för raketen brann upp.
Syrran hade i alla fall "hittat på" att hunden var egentligen en gatuhund som tillslut hittades av en familj som tog hand om hunden varvid fadern som var en sann nationalist och ville tjäna Rysslands bästa , skänkte hunden till Rysslands regerering för forskning/rymdprojekt etc.

Hunden framställdes med känslor, minnen , förnimmelser om sin barndom och jämförde dessa med den ovissa framtid hon skulle ställas inför. EN dag kom den vänligaste av rymdforskarna/fysikerna och hämtade henne, satte in henne i ett litet litet utrymme, farkosten som hon hade fått öva att sitta helt blickstilla i under flera timmar ett antal ggr tidigare, kopplade in slangar i alla hennes kroppsöppningar. Hundens rädsla beskrevs- hunden ville andas fortare men det gick inte pga av slangen som var nedkörd i strupen, hjärtat bankade. Hunden kunde inte röra sig i det lilla utrymmet . Nedräkningen hade börjat - 5 -4 -3 - hon såg forskarnas uppspelta ivriga ögon runtomkring sig innefrån farkostens fönster. Några stod och höll för ögonen- medans många följde dramatiken med spänning och nyfikenhet. Laikahunden tittade oroligt ut genom farkostens fönster ut och var rädd.-- 2--1-- och farkosten med hunden började sin resa upp i rymden... och ... osv .... till slut dog hunden av överhettning i farkosten och blodtrycket och hjärtfrekevensen på hunden gick upp. Forskarna kunde ju registrera allt eftersom de hade slangar kopplade till lilla Laika.

Ja men nu skrev min syster mycket bättre än vad jag återger här- men jag började böla när jag läste novellen högt- jag tyckte så synd om hunden Laika och kunde verkligen känna hur det måste ha känts för henne precis när hon satt där i farkosten och när hon dessutom hade rykts från sin älskade familj och bott på forskningsanstalten i flera år i en liten steril bur.

Är det någon mer än jag som känner igen sig angående att man blir känsligare?