2:a dagen
Hitills har även den andra dagen flytit på bra. Är ensam idag tom i morgon kväll då sambon är i London på jobbresa. Saknar honom redan men det är ju skönt att slippa middagsos i lägenheten ikväll, för det är ju absolut kvällarna som är som jobbigast. Då kommer hungern och tristessen farande. Det låter så mysigt med alla dom som har djur att skriva om. Det skulle jag gärna vija ha, men det fungerar inte att ha husdjur, skulle inte ha råd med dagmattar/daghussar eller hunddagis etc. Det får bli när jag blir pensionär.
Just nu längtar jag tills man har kommit över de två första veckorna. Dom brukar vara tuffast, i alla fall den första. Men nu är jag så less på min kroppslook så banne mig, det borde ju vara en motiverande faktor...
Shit vad mina Lindexjeans sitter tight.... skönt att jag är på väg o lämna detta bakom mig! :) ;)
2007-12-10
Cambridgejulen 2007
Det här är en bantningsblogg och med allt vad det nu innebär; frustration, glädje, tristess, misströstan o s v.
Nu har jag bestämt mig för att köra en bantningskur med hjälp av cambridgemetoden
Jag började igår söndag den 9 december. Har ca 15-17 kilo att tappa . Jag vill så gärna gå ned i vikt och tycker att det har blivit svårare med åren att få till den där verkliga motivationen. Det kan ha att göra med att jag har blivit sambo,lat och älskar mat/dryck.
Varför vill jag göra det?
1) Må bättre - jag känner mig tung i kroppen både fysiskt och psykiskt
2)Kunna springa igen- tycker att det är roligt att springa långlopp etc men eftersom jag är för tung i kroppen får jag problem med knän/senor. Mitt mål är att klara utav att springa igen när jag har tappat mina överflödskilon med förhoppning att det inte skall bli några senor/knäproblem.
3) Jag klarar inte utav att gå på "vanlig dieter". Cambridgekuren har fungerat tidigare för mig och jag är en sk. allt eller inget person - på gott och ont.
Vilka hinder har jag?
dvs det som har gjort att jag inte har fixat detta tidigare?
- helgerna och med det "myset" som det innebär i form av mat/vin/godis etc. Jag älskar verkligen att gå ut o äta på restauranger och krogar och är antagligen också sockerberoende. Under de senaste åren har jag även druckit för mycket alkohol (cider och vin) och det har lagt sig som extrakilon på kroppen.
Från att ha varit en social, aktiv, singel och partytjej som tyckte det var jättekul att vara ute nästan varje helg och dansa och springa i motionsslingan har jag blivit en sambo, tjock , enstöring som på helgerna sitter och dricker och äter hemma med min smala sambo eller möjligtvis går till en närliggande restaurang med sambon- varför har jag blivit osocial? jo för jag skäms för att gå ut, jag skäms för att jag har gått upp så mycket i vikt. Känner mig ful och oattraktiv, orepresentativ på ngt sätt.
Jag och min sambo har det underbart och jag vill inte gå ut för att hitta en ny partner, men jag vill gå ned för att jag inte gillar den person jag har blivit. Trivs inte som lilla rulltan- ha ha...
Det som är svårt är just att det är så himla mysigt att sitta hemma på helgen och äta god mat/dricka cider/vin och drömma sig bort för stunden och skjuta upp på verkligeheten till på "måndag".
Lite tankar om mål:
En annan grej är att jag i höst fyller 30 år. Jag skulle gärna vilja komma i samma jeansstorlek som jag hade mellan 23-25 års ålder. Då trivdes jag med mig själv och min storlek . Nu vill jag inte ens titta på jeans. Jag har ett par fula illasitttande streachjeans från Lindex som jag hatar... men jag tycker andra "hårda" jeans sitter fruktansvärt obekvämt. Jag har en rädsla över att jag skall bli en riktigt tjock gammal kärring om jag fortsätter att leva som jag gör.
När jag ser mig i spegeln ser jag mycket äldre ut än vad jag skulle kunna göra. jag mår dåligt över att se vecken på ryggen i omklädningsrummets spegel. Jag är trött på att ha väldigt stor och tung byst som gör det omöjligt att inte få blodiga skavsår av sportbehån när jag motionerar.
Oj gud vad det här blev osammanhängande och lite huller om buller men strunt samma.. :)
Vilsen...
En annan grej är att jag känner mig lite "vilsen" gällande karriärsval. Har utbildat mig och har 220 högskolepoäng= har dragit på mig stora studielån. Nu har jag jobbat i två års tid med detta yrke och har förstått att detta är inte alls vad jag trodde jobbet skulle innebära. Känner mig lite ledsen och deppig för att jag kämpat så många år för att bli detta och sen så blev det inte alls så som jag trodde. Är dessa år och pengar bortkastade? Hur går man vidare? Vad skall man ha för nya livsmål/karriärsmål?
Ja det var lite om mig. Nu gäller det att fokusera på den här kuren. Eller att få tiden att gå; det svåraste som jag upplevt tidigare är att jag upplever som om tiden går så sakta och att det blir svårt att sova om kvällarna. Jag blir lite hyperaktiv när jag går på ren kur. Men det kanske bara är bra sett utifrån viktminskningssynpunkt? ;)
Nu har jag bestämt mig för att köra en bantningskur med hjälp av cambridgemetoden
Jag började igår söndag den 9 december. Har ca 15-17 kilo att tappa . Jag vill så gärna gå ned i vikt och tycker att det har blivit svårare med åren att få till den där verkliga motivationen. Det kan ha att göra med att jag har blivit sambo,lat och älskar mat/dryck.
Varför vill jag göra det?
1) Må bättre - jag känner mig tung i kroppen både fysiskt och psykiskt
2)Kunna springa igen- tycker att det är roligt att springa långlopp etc men eftersom jag är för tung i kroppen får jag problem med knän/senor. Mitt mål är att klara utav att springa igen när jag har tappat mina överflödskilon med förhoppning att det inte skall bli några senor/knäproblem.
3) Jag klarar inte utav att gå på "vanlig dieter". Cambridgekuren har fungerat tidigare för mig och jag är en sk. allt eller inget person - på gott och ont.
Vilka hinder har jag?
dvs det som har gjort att jag inte har fixat detta tidigare?
- helgerna och med det "myset" som det innebär i form av mat/vin/godis etc. Jag älskar verkligen att gå ut o äta på restauranger och krogar och är antagligen också sockerberoende. Under de senaste åren har jag även druckit för mycket alkohol (cider och vin) och det har lagt sig som extrakilon på kroppen.
Från att ha varit en social, aktiv, singel och partytjej som tyckte det var jättekul att vara ute nästan varje helg och dansa och springa i motionsslingan har jag blivit en sambo, tjock , enstöring som på helgerna sitter och dricker och äter hemma med min smala sambo eller möjligtvis går till en närliggande restaurang med sambon- varför har jag blivit osocial? jo för jag skäms för att gå ut, jag skäms för att jag har gått upp så mycket i vikt. Känner mig ful och oattraktiv, orepresentativ på ngt sätt.
Jag och min sambo har det underbart och jag vill inte gå ut för att hitta en ny partner, men jag vill gå ned för att jag inte gillar den person jag har blivit. Trivs inte som lilla rulltan- ha ha...
Det som är svårt är just att det är så himla mysigt att sitta hemma på helgen och äta god mat/dricka cider/vin och drömma sig bort för stunden och skjuta upp på verkligeheten till på "måndag".
Lite tankar om mål:
En annan grej är att jag i höst fyller 30 år. Jag skulle gärna vilja komma i samma jeansstorlek som jag hade mellan 23-25 års ålder. Då trivdes jag med mig själv och min storlek . Nu vill jag inte ens titta på jeans. Jag har ett par fula illasitttande streachjeans från Lindex som jag hatar... men jag tycker andra "hårda" jeans sitter fruktansvärt obekvämt. Jag har en rädsla över att jag skall bli en riktigt tjock gammal kärring om jag fortsätter att leva som jag gör.
När jag ser mig i spegeln ser jag mycket äldre ut än vad jag skulle kunna göra. jag mår dåligt över att se vecken på ryggen i omklädningsrummets spegel. Jag är trött på att ha väldigt stor och tung byst som gör det omöjligt att inte få blodiga skavsår av sportbehån när jag motionerar.
Oj gud vad det här blev osammanhängande och lite huller om buller men strunt samma.. :)
Vilsen...
En annan grej är att jag känner mig lite "vilsen" gällande karriärsval. Har utbildat mig och har 220 högskolepoäng= har dragit på mig stora studielån. Nu har jag jobbat i två års tid med detta yrke och har förstått att detta är inte alls vad jag trodde jobbet skulle innebära. Känner mig lite ledsen och deppig för att jag kämpat så många år för att bli detta och sen så blev det inte alls så som jag trodde. Är dessa år och pengar bortkastade? Hur går man vidare? Vad skall man ha för nya livsmål/karriärsmål?
Ja det var lite om mig. Nu gäller det att fokusera på den här kuren. Eller att få tiden att gå; det svåraste som jag upplevt tidigare är att jag upplever som om tiden går så sakta och att det blir svårt att sova om kvällarna. Jag blir lite hyperaktiv när jag går på ren kur. Men det kanske bara är bra sett utifrån viktminskningssynpunkt? ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
