Forslas omkring...

Hej hej bloggen!

Vad dagarna går!?! Oj vad begravningen tog musten ur mig o allt som hände kring detta. Var riktigt tungt i några dagar men nu känns det lite bättre igen. Har haft jättesvårt att fokusera på att ens fokusera på de enklaste saker. Vad sorg och tunga känslor verkligen kan tömma ur en energi - som man häller ut vätska från en kanna...

Nu är jag lite öppen i den här bloggen men under natten - två dagar efter begravningen - alltså i söndags natt - fick jag uppleva - vad jag förstått nu i efterhand; en panikångestattack. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö! Hade bara sovit några få timmar de senaste dygnen- kroppen var så trött men jag var så uppe i varv. Det kändes som om mitt hjärta dunkade så snabbt att jag trodde det var en hjärtattack på gång och jag kunde inte andas hur jag än kippade efter luft - helt sjuk känsla!?! Så fruktansvärt obehaglig. Trodde på rikgtigt att jag skulle dö - så jag vågade inte somna... kunde inte hålla kvar en tanke i huvudet... det rann liksom iväg åt alla möjliga håll o det var sååååå läskigt....
Men sedan har jag fått höra att om man är under rikgigt hård press och det blir lite för mkt av allt ( som det nog varit för mig på sistone och jag tänker inte gå på allt som hänt...) så kan kroppen tillslut bli så uppstressad att den reagerar med fysiska reaktioner - som tex att hjärtat börjar slå extra fort...

Igår var min bästa vän här i Sthlm o vi hade en underbar dag med promenader i solen - vi ses inte så ofta då hon bor lååångt borta.
Hon har precis blivit klar med sin psykologexamen och det var så skönt att kunna fråga henne en massa frågor ang. denna panikångestnatt och få förklarat på ett "enkelt sätt" vad som hände med mig...

Sista dagarna har jag dock sovit lite bättre - då jag har kvar lite sömntabletter som jag fick från doktorn i våras... Ibland tänker jag på hur stark människan är - men också samtidigt så skör och svag... om man klarat att tex springa ett marathon - eller att gå på ren kur med cambridge - kan ju det uppfattas som att man är en "stark-fokuserad och målinriktad individ" men att klara utav sådana saker är ingenting i jämförelse med de starka krafter man utsätts för när man får en panikångestattack- det liksom drabbar hela ens väsen - jag trodde hela min kropps nerver var genomgående attackerade - och att det inte på ngt sätt gick att värja sig inför kraften...

... men det är ju bara en känsla ... och känslor är ju ingenting farligt... även fast jag var LIVRÄDD... en levande grotesk mardröm i vaket tillstånd...
ha ha... nu kastar jag upp allt det här hemska köttiga, läskiga här på bloggen men men... hoppas ni aldrig får vara med om ngt sådant... Så nu hoppar jag upp några nivåer från sörjan och blir lite mer easy- going ;) ;) :) :)

Något bra i detta tillstånd; man är inte hungrig i alla fall... ;) :) hihi

Ha en fin dag mina fina bloggisar o oj; stort STORT grattis till J!!!! Visste hela tiden att du skulle klara utav din målsättning! Hääääärligt med 26 tum i jeans! Jag minns känslan den härliga underbara känslan att ha klarat utav ett så långt borta avlägset mål- helt fantastiskt! Du är ju bara såååå bra! Hoppas du går runt varje dag i dina favoritbyxor :) jag bodde praktiskt taget i mina jeans den första tiden efter jag nått målet...

Mitt tips; var inte rädd för att äta när du trappar upp J - det fungerar jättebra om man bara håller sig til protein o sallad - och skippar kolhydraterna helt. Helt mysitiskt hur kroppen fungerar - men lita på att det fungerar - för det gör det! :) :)
Känner så väl igen "rädslan" - men no fear - DU HAR JU FIXXAT DET TJEJEN!!! GRATTIS!!!

Stor kram från Skenet som lever i mörker o ljus hela tiden ;) :) (Värsta discot egentligen) he he...bara musiken som saknas...