sista morgonen...

oj... när jag skrev dessa ord tänkte jag på en av mina absoluta favoritlåter i livet som är helt enkelt tidlösa; Sista morgonen av Nicklas Strömstedt. Oj vilka känslor, oj vilka bråddjup. När jag hör den låten känner jag exxat samma drabbning i själen som den gången jag första gånngen såg Auguste Rhodins skulpturer på en utställning. Det blev för mkt jag sprang ut därifrån o började gråta för mig själv. Känslointervallerna i mitt medvetande skvätte helt enkelt över. Förstod så väl vad han menade. Förstod så väl vad som skulle o borde sägas med som tystnades av ... jaaa rannsaknanden av den nuvarande situationen, nuet, framtiden o våra rädslor att bli övergivna... vår sårbarhet... Vår sårbarhet är vacker men ack så jobbig...

Min vackra man sover... så fin, vacker o fridfull... själv sitter jag med mina dilemman som ändå verkar som en slags trygghet för mig denna sensommarafton... farhågor rannsakar... ja cirkeln verkar ju sluta upp kring sin sfär. Jag önskar dig den största lyckan.
Livet...

Kram o kraft skenet


Känner du pulsen o anden som lever i dig?


o påminner om de intentioner jag en gång hade.. dramatisk så man skiter löst --- ha ha--- s¨å kanske min fader hade uttryckt det om han skulle få ta mina ord i handling...