Hej igen bloggen,
ja herregud vad har hänt?
På onsdagen/torsdagen umgicks jag med med syrran som var jätteförkyld och fick en släng av detta själv och få kände jag att det bara var att ge upp "halvmarathon- försöket... det skulle inte vara ett dugg bra för kroppen att utsätta sig för denna ytterligare påfrestning...
Att umgås med någon som är superförkyld med feber, igenslemmad hals etc etc kanske inte är det smartaste ur "ego-synpunkt" men hon behövde mig verkligen just då av olika andledningar..
Efter att jag fattat att det inte skulle fungera att springa på lördagen - blev det ett riktigt "fall" för mig o mitt psyke...
Det är många "grå meningslösa dagar just nu..." känns som om ingenting riktigt vill gå i lås för mig... Inte ens att springa - eller söka jobb framgångsrikt -
Har ju sökt en väldans många olika jobb - vilket inte ger utdelning - detta är en oerhörd press - man känner sig verkligen värdelös och oduglig! Sedan känns livet så ofantligt tomt efter mormor .... och sedan dimman med höst och gråväder/mörker! Det känns som om hela min hjärna bara klibbat ihop av tankar - huller om buller - helt ostrukturerat - vet inte vart jag skall börja nysta - eller ens vad änden på tråden finns/är...
Hittade en massa jäkla dagböker från mitt liv och har suttit och plöjt igenom dom nu några dagar och ojojoj... vilka ambitioner som fanns och oj vad allt föll platt med utbildning/jobb/....livsambitioner ...
Ni är så snälla som säger att jag är "så duktig o bra med bantning/springa" etc etc... men är det ett sätt för mig att hålla mig över ytan? Hålla mig flytande? Märker ju att när det inte skulle gå att springa - ja då föll jag helt handlöst... ner i mig själv...
Nu ligger jag här som en gråsugga under en sten och har gjort det sedan i lö - men jag börjar kankse våga lyfta på stenen snart o kika upp mot dagsljuset... jag vet att ljuset kommer blända mig så först kommer jag inte se någonting...
Hoppas ni har det bra mina fina kämpar!
Skenet har slocknat - jag laddar mina batterier som bäst- -
Stor kram Skenet
2008-09-10
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad tråkigt att höra vännen! Jag hoppas du hittar tillbaka snart, för jag gillar att läsa dina inlägg.
Alla har vi mindre trevliga peioder och att det börjar bli mörkt och dystert ute hjälper inte. Jag hoppas du hittar ditt solsken i allt det trista som har hänt och kommer tillbaka starkare och mer insiktsfull (om det nu är möjligt, du är redan en stark och insiktsfull person). Jag tänker på dig och om du behöver prata så vet du var jag finns. Kram!
Sötnos - Helena!
Å vad du är snäll! Tack för ditt stöd - ja det var inge roliga dagar det där men jag är glad att kraften kom tillbaka (snabbt igen) men ännu skall man väl inte "ropa hej" - det får man kankse göra först efter begravningen -
Du vet ju också att om du vill prata om ngt så vet du hur du får tag i mig - eller hur! ;) :)
Jag är jätteimponerad av ditt kurande - du verkar verkligen vara på G nu gumman och jag vet nog - nästan ingen - som är så envis som DU gumman!
NU kör vi så det ryker - mot målet!! CK-golden-way!
Stor varm KRAAAM Skenet
Skicka en kommentar