Omvärderingar kanske nödvändigt? 145 dagar kvar

I natt vaknade jag av en sådan magsmärta vid tre tiden och kunde INTE somna om- dessa förbannade PMS-smärtor - Fy för dom! Gick upp på natten och tog en värktablett- men det tog ju några timmar innan den började verka och det var inte förrän ca 1,5h senare jag lyckades somna om igen...

Har nog kommit fram till en smärtsam insikt - eftersom jag aldrig lyckas lära mig - jag måste väga mig. Det är mkt lättare att konkret se när det brakar åt fel håll- om man ser det på vågen och inte bara kollar vikten genom sina kläder.

Tänkte göra detta när jag hittat tillbaka till den formen som jag vill vara i - för då vet jag ju sedan vilka riktlinjer jag måste hålla.

I senhösten var det verkligen en dyster period rent viktmässigt. Jag orkade verkligen inte ens försöka att hålla den nyttiga duktiga linjen. Jag var trött på mig själv och mitt eviga tjat också på den här bloggen- dessutom trött på de egna "tysta" kraven som jag ställer på mig själv. Tror att det var p g a "arbetsösheten" - att inte känna sig behövd någonstans. Sökte minst ett jobb om dagen - ca 50 st jobb i månaden och bara få dessa eviga "nej, nej och nej - nej tack- tjänsten är tilssatt av ngn annan".

Sökte en massa jobb som jag själv tyckte jag var överkvalificerad för - t ex receptionsjobb - svara i telefon+ sortera post etc etc men inte napp någonstans. Tänkte efter på hur min egna jobb-bana sett ut hitills och alla jag haft har jag fått genom "kontakter" - tex. under praktikperioder under utbildningens gång - eller att man genom en kollega blivit tipsad eller rekommenderad av en tjänst. Det är nog så det fungerar. Därför fick jag upp gnistan lite igen när jag lyckades med att få en utbildningsplats på skolan. Då kändes det som om jag klarar av och kan lyckas med någonting i alla fall...

Men tänk vad skönt det hade varit just nu om man hade lyckats hålla formen någotsånär - men det blir till att göra en resa i år igen - vet inte hur mkt jag har gått upp eftersom jag under förra året aldrig vägde mig - men jag kan knappast slinka ned i ministorlekarna jag hade i sommras - ibland när jag håller upp de små linnena tänker jag - oj vad liten jag var! Nu har jag stl 36/38 i en tunika på mig o byxorna samma sak där - men med tanke på att jag tidigare hade 34 eller tom xs så är det ju en del att hitta tillbaka till. Men - nu är det nytt år och nýa försök! :)

Försöker att inte "banna" mig själv allt för mkt - det är bättre att försöka igen än att strunta helt i det - det är här löpningen och marathontävlingen kommer in som en sådan bra MOROT. Man kan inte springa så långt utan att vara förberedd. Därför måste man tvinga sig att komma igång- och i år vill jag stå där och ha samma känsla som innan start som jag hade innan förra årets lopp - taggad till tusen - stark och lätt! :) :)

Stor kram till alla kämparna!
skenet