Igår var en hemsk dag - lika hemsk som dagen innan. Nu idag skall jag få träffa en doktor. Jag känner mig fortfarande helt tom. Jag vill inte ens se de där hemska eleverna. Måste få distans. Men skolledningen har ÄNTLIGEN lyssnat och nu har de vänt om helt. Det jag varit usatt för skall polisanmälas - d v s - eleverna skall polisanmälas. Föräldrar kontaktas - möte med rektor- skolledning - arbetslag - etc, etc. Det känns skönt att de har lyssnat och att ha fått upprättlese - men fortfarande vet jag inte om jag har lust att arbeta som lärare längre. Känner mig bara tom. Som om jag skulle ha blivit bedragen.
Har en stor klump i halsen som inte vill gå bort - ett tryck över bröstet - allt känns just nu lite "overkligt" -
Det är andra gången som jag är med om att polisanmäla en/flera elever . Har jobbat som lärare sedan tre år tillbaka. Skall man behöva stå ut med detta i sitt yrkesliv? Det är den stora frågan i mitt huvud just nu...
2008-04-30
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Detta är ju inte klokt! Klart att du inte ska stå ut och acceptera detta sätt från eleverna.
Jag fattar inte hur ungar tänker idag. När man själv var i den åldern (jag är också 29 år) så höll man absolut inte på med sånt skit. Men vad håller föräldrarna på med? Om ungarna har en "bra" uppfostran så hotar man inte andra med knivar och skriker både det ena och det andra åt folk.
Tyvärr är det inte bara barn som tror att de kan behandla en hur som hellst. När jag jobbade på vårdavdelning som undersköterska så fick jag höra en massa skit. Jag ska visa empati och vara där för patienten men man måste sätta gränser och inte tollerera vad som hellst för att det är min arbetsmiljö och den måste ju vara bra oavsett vart man jobbar. Så det är starkt av dig att du säger ifrån till de som inte kan uppföra sig och inte bara acceptera så som den andra läraren hade gjort.
Jag känner starkt med dig och jag förstår verkligen att du mår dåligt och att du inte vill jobba kvar som lärare. Men om du känner så här så hade jag inte fortsatt att gå till det jobbet. Du måste tänka på ditt eget bästa och det är viktigt att du ska må bra! Jag vet att det är svårt att säga upp sig, har varit i den sitsen själv då jag blev utnyttjad på jobb och jag mådde dåligt och hade ångest varje dag jag skulle dit. De kom sedan fram till att jag jobbade lika mycket som tre heltidstjänster. Men där har jag min sambo att tacka för som såg till att jag kom därifrån och stöttade mig då jag som mest behövde det.
Men det finns fler alternativ än att undervisa barn. Vuxna behöver ju också bli undervisad i bild:)
Hoppas att detta kommer att sluta bra men kom ihåg att det viktigaste är att du mår bra!
Många kramar till dig!
/Majblomman
Hej Gumman!
Håller med Majblomman....Du SKA inte jobba kvar där på den skolan om du känner den ångest och avsky som du gör....Du måste tänka på DIG SJÄLV i första hand, vad som en händer...
Bra att du fått komma till läkare och att skolledningen tar dig på allvar....
Och se nu till att DU går i första rummet framöver, även om du kommer fram till att det är att säja upp ditt jobb....Som sagt det finns vuxna också som vill ha bildundervisning, i fall du inte vill/orkar jobba med barn längre....Så det finns alternativ om det är bild du vill jobba med....Och det finns BRA barn/ungdomar också - Tänk på det!
Kram Tina
Hej Majblomman,
Tack för ditt stöd och kommentar - det känns skönt att höra både från dig & Tina att ni stöttar mig. Nej, just nu känner jag verkligen inte att jag vill jobba mer - eller gå tillbaka till det där stället. Men jag skall heller inte fatta några beslut ännu - vänta tills jag får lite distans till det hela. Ja, alla vi som sysslar med omhändertagande av människor i våra yrken - såsom tex lärare/vårdpersonal/ teurapeuter etc - får nog ta rätt många smällar - det känns jätteskönt att ni och psykologen som jag nu har fått tala med säger samma sak - att jag skall tänka på mig själv - bara det - just nu...
Nu har jag blivit sjukskriven - och kan "vila" min stackars kropp och psyke - för jag känner mig "härjad" -
Kram Skenet
Hej Tina,
Jaa herregud alltså vad man skall vara med om innan man dör - eller vad det nu heter... men så sant som du och Majblomman säger - nu gäller det att tänka på sig själv - för att kunna "må bra" och få tillbaka kraften igen - för just nu känner jag mig fortfarande helt tom - det känns i kroppen - att psyket har utsätts för ngt - som ett slags "sug innåt" - känner mig kraftlös och dränerad på energi - skulle inte orka "hjälpa någon elev" rent pedagogiskt just nu - med lektioner eller klara utav att hålla reda på tusen saker samtidigt - en sak i taget - tänket gäller från och med nu och att man har sig själv som prioritet nr 1 -
Jag är lite "virrig" måste jag säga - har inte riktigt superkoll - det känns skumt -
Självklart vet jag om att det finns många underbara och fina barn och ungdomar - dom har jag ju träffat så många utav under årens lopp - det är ju dom som man kämpar vidare för - eller har gjort - för just nu har det brustit något i mig - framtiden får visa vad som händer - jag måste få tillbaka den kraften och "power" - hela den där andan - jag saknar den energin...
Tack för stödet - det känns jättefint av er!
Kram skenet
Skicka en kommentar