Vaknade strax efter 03.00... jag fattar inte- jag bara KAN inte sova - får liksom ingen ro i kroppen - det vore nog bra med lite sömntabletter-
Igår morse stack jag ut och sprang för att försöka få ut alla dessa "onda energier" i kroppen- när jag kom hem märkte jag att posten hade kommit - oj ett brev till mig - (inte bara räkningar då ;)) "- tänkte jag - Åh jag blev så rörd- mina "snälla elever"-hade skickat ett kort till mig - det stod ingen hälsning/text på men det var ett Kitty-kort, ett stort rött hjärta - sedan undertecknat med dessa eleverns namn - sååååå fint och sååååå underbara... så jag började lipa... igen ;) .................... fast inte av sorg denna gång....kände hur en varm,mjuk känsla spred sig i bröstet...
Nu till något helt annat; känner att jag måste försöka koncentrera mig på att må bra och ngt som alltid gör mig lite gladare är just att springa - jag var ju ute o sprang igår - och älsklingen ville följa med - och så bara springer han om mig och hamnar hur långt som helst framför mig ... fast jag har tränat som en tok inför loppet - jag sade till honom; älskling, varför satsar inte du på löpning för? Du är ju värsta talangen... själv ligger jag kvar i luffstempo-klubben - men som sagt - det gör ingenting...
Jaha. Så är det ännu en dag. Känner mig dock lite starkare på ngt sätt även fast jag är trött. Det kanske vänder - den som lever får se...
kram skenet
2008-05-03
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Godmorgon!
Här är en till som inte kan sova. Vaknade vid 4 och var jätte pigg. Typiskt när det är helg och man har chansen att sova länge.
Det känns skönt att du har fått hjälp och att du har tänket där du fokuserar på dig själv. Som du skrev att du har ju redan tränat på det när du gick på CK :) Det är viktigt att inte stressa fast att det är väldigt svårt ibland. Själv stressar jag nästan alltid, jag tänker på för mycket och oroar mig hela tiden. Visst är det bra att ha framförhållande men ibland måste man stanna upp och bara vara.
Ska köra till min pappa nu på förmiddagen. Min sambo pallade inte följa med men så har jag en så snäll kompis så hon ville hålla mig sällskap under den 1½ timmes långa bilfärden. Vi ska köra vid halv åtta men jag hade önskat att vi redan hade åkt för att det är tråkigt att bara sitta och vänta för att komma iväg. Var iväg och köpte en massa fina blommor som jag ska plantera på mammas grav, det är framför allt därför jag åker upp dit idag. Pappa är inte så estetiskt lagd så det ser inte alltid så fint ut när man kommer och för mamma var det viktigt att det skulle vara fint. Tyvärr är det fortfarande lite jobbigt att åka dit, fast att det är två år sedan nu det hände, för att jag blir då påmind om vad som hände. Livet är som sagt som en berg och dalbana, det går upp och ner hela tiden.
Hoppas att du kommer ha en lugn och trevlig helg i solen med nära och kära. Ta hand om dig!
Kramar
Majblomman
Hej Majblomman!
Ja du var minnsann också en morgonpigg vårfågel!
Här vaknar jag tillsammans med att alla fåglarna sitter och sjunger utanför förstret - dessutom har vi några duvor som skorrar sina lite dova ljud/läten genom takfläkten - misstänker att de bosatt sig där någonstans... jag tycker det låter som i filmen om "bröderna lejonhjärta" - när Skorpan sitter i fönstret och Jonatan kommer tillbaka till honom fast som en duva - när han ligger lungsjuk- och duvvorna skorrar likadant- fast jag tycker det låter fint - de får gärna bo kvar där i takfläkten... :)
Tack för dina kloka ord; ja livet är verkligen en berg och dal-bana - och man kan inte heller förutse dessa fall - de bara kommer - helt plötsligt - det jobbiga är att man inte kan "se sitt psyke" - ja för om man tex får röda hund/vattkoppor/etc. så "ser" man ju det + man ser när man blivit frisk igen - men just detta är ju ngt som finns innuti en själv - som ristningar - man liksom känner av strukturen av dom och linjerna .... men man kan ju inte se dem direkt med blotta ögat... (flum flum..)
Hoppas att du hade det trevligt hos din familj och att du ändå fick "fina" minnen med dig därifrån din vistelse - även fast det kan kännas tufft... jag förstår precis det där med att minnen kommer över en och tillbaka - det är så trist att döden skall vara så definitiv - man kommer ju aldrig mer att få se den personen igen - men jag tror ändå att de finns där med oss - fast vi kankse inte ser dom... det brukar jag trösta mig med... den tanken känns bra för mig att tänka... Din mamma har säkert "sett"/kännt att du tänker på henne och att hon är vid ett ständigt liv i ditt medvetande! :)
Hon har säkert nu den tjusigaste blomkransen/blomsterarrangemanget hos sig... :)
Stor kram till dig!
// Skenet
Skicka en kommentar