Jag har varit ute på landet. Försöker komma in i Ck- livet igen och har liksom BQ kännt ett stort segt motstånd att komma igång - men... det betyder mycket att ha ert stöd i ryggen- ska ni veta! :)
När vi var ute på landet - bestämde syrran och jag att vi skulle gå ut i skogen o plocka svamp - och vi hittade flera kilo av Karl Johan- svamp. VI hittade ett jättebra område där det var mycket skog - ja det gick knappt att ta sig fram bland alla snår och granar som växte typ på varandra - där inne fanns hur många och hur stora karl-johan svampar som helst - så det var bara att försöka att nästla sig in bland ris- snåren och blunda - då man inte fick in grenar i ögonen....
Sedan när jag kom hem - till huset igen - upptäckte jag till min stora fasa en massa festingar - inte mindre än tre stycken har jag hittat krypande längs min kropp! Huuuuu säger jag bara!! Den första hade inte "satt sig" - dvs stuckit in sin "snabel" (!!??!!) som jag läste i "läkemedelsguiden"- men två charmiga festingar hade hunnit med detta - en satt precis i armvecken , precis vid en blodåder och den andra satt nästan vid naveln - ni förstår att jag fick lite panik - då i min panik- slet jag ut dom för kung o fosterland!
... ja och så skulle man ju ABSOLUT inte göra såg jag ju i läkemedlesguiden - man skall ta en pincett och försöka greppa så nära fästingens huvud och sedan skall man dra försiktigt så att parasiten släpper sitt grepp....
Hur som helst - nu är jag inte deras sk "värd-djur" längre... det känns bra men nu gäller det att hålla utkik efter "röda ringar"- då måste man till doktorn... för då kan man ha fått borrelia. Vissa fästingar har visst borrelia i deras matsmältningssystem och då kan det överföras till människan - eller det sk värddjuret...
Ja sedan mådda jag ju bara illa när jag såg alla karljohansvampar i deras bruna hattar- jag tänkte bara att de var väldigt lika STORA fästingar - med deras stora bruna svamphattar...
Sedan igår kväll när jag hade kommit upp till stan igen och skulle skriva ett inlägg - ringde min mamma o sa att min mormor ligger nu inför döden - och läkarna sa att det är max tre dagar kvar för henne..... så då brast det ju bara och jag sitter här nu med stora svullna ögonlock och funderar på livet och man uppfattar "livet"
som just nu vid dödsbesked - förstår man för en stund förståelse för hur definitivt olika tillstånd är för oss människor - när vi lever så lever vi - då finns vi här rent fysiskt och kan nå varandra/kommunicera - när vi dör - så försvinner vi helt plötsligt - från varandra då kan vi ALDRIG mer kommunicera...prata eller mötas... sedan tänker jag också på livets "spretighet" -
-hur långtråkigt och långsamt det stundtals är med alla dagar som bara är sig ganska lika - man sitter på tunnelbanan och går samma gata upp och ned varje dag - betalar samma räkningar med samma OCR nr varje månad... hör samma (tourettemannen)granne slå i dörren varje morgon kl 06.14- 06-17...
- och samtidigt hur oerhört dramatiskt livet är - det bara rycks ifrån en - helt plötsligt - även om det är väntat eller oväntat så kommer det ändå alltid så plötsligt -
livet är så spretigt i "sin karaktär"...
- och mitt i allt - i sorgen - i det tråkiga och dramatiska; skall man försöka banta... och rycka ut fästingar... det stor i det lilla - det dramatiska i det långtråkiga.... ska jag fortsätta .... hihi jag tror ni förstår..
igår förstod jag också hur viktiga mönster är för oss människor; vi tycker om mönster i alla dess former; på en kudde eller på en gardin; att man i affären eller olika sociala sammanhang följer vissa "mönster"(eller rutiner) tex att man ställer sig i kön till kassan....
Vi tycker om rutiner; rutiner är som avtryck för oss som tillslut bildar ett slags visuellt abstrakt mönster som vi kan föreställa oss ....vi tycker tex om att springa samma runda runt riddarfjärden... eller äta samma påsar med ck ;)
musik är mönster - rörelse är mönster - en vacker rörelse är när "rörelse-mönstret" är i harmoni - det finns ett speciellt "schwung" i rörelsen - eller en speciell rythm när man utför rörelsen... någonting som upprepas som kommer tillbaka -
när man målar en bild/ritar skapar - så finns det också alltid någonting "återkommande" i bilden; ett sk mönster; det kan vara teckningsrytmen eller strukturen;
Matematik är också mönster- mönster av sannolikhet... ja det kommer ju igen överallt när man tänker på det... vad skulle hända om vi tog bort alla "mönster?" Mänster mänster mönster - överallt runtomkring oss.. mööö
Blir det monster då !? ;) :) ;)
ha en fin dag - jag har fullt upp med alla grubblerier idag som ni kankse märker...
stor kram alla kämpar!
// skenet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej vännen!
Jag känner med dig. Ja, sorg får en att grubbla på både det ena och det andra och i synnerhet på hur det här livet vi lever är beskaffat.Jag tycker att det är så oerhört svårt att förstå hur en människa som kanske har funnits i hela ens liv, och haft en central och viktig roll i det, plötsligt bara försvinner. Jag har inte lyckats greppa det... Jag känner så väl igen mig i dina grubblerier. En slags "tröst" (inte riktigt rätt ord) när min älskade mormor dog för tre år sedan var att jag tänkte att jag skulle försöka fira hennes liv och existens och det hon var och gjorde istället för att vara arg (för jag var riktigt förbannad för att hon togs ifrån mig!)för att hon dog. Det tog åtminstone bort den förtärande ilskan och jag kunde istället känna en stor tacksamhet för att jag fått ha henne i mitt liv. Vet ju inte om du är förbannad så som jag var, men det hjälpte mig. Saknaden, däremot den är ju där ändå, och den lär nog vara kvar som ett hål i hjärtat.
Jag tänker på dig.
Massor av kramar/ J
Hej J!
Tack för ditt fina inlägg - vilket fint språk du har - du är så duktig på att formulera dig!
Själv skriver jag ju rätt spontant här på bloggen - och det dyker upp stavfel och svenskafel/satsfel etc både här o där...
men men strunt i det nu... vad jag vill säga är TACK för ditt fina inlägg - så klokt och förståndigt - insiktsfullt! Jag har ännu inte hunnit "bli arg" - om jag nu ens kommer att bli det - eftersom min kära mormor legat mer eller mindre i en säng de senaste åren och knappt varit kontaktbar.. så för hennes skull är jag glad att hon fått resa iväg mot något nytt - att hon inte längre är "fångad i sin kropp" - som halvvägs redan slutat fungera... trots det saknar jag henne... med det är väl mitt "egoistiska jag" - hon önskade ju själv att bara få somna in - så på ett sätt är jag ju ändå glad att hennes önskan nu är uppfylld.... buhu ....
Tack för dina tankar - jag blir rörd!
Nu till något annat;
Vad roligt att kuren går så bra för dig! Nu skall jag in o läsa på din sida... ( jag kanske verkar konstig som tänker på Ck nu av allt just i denna stund - men jag behöver ngt att fokusera på ..)
Jag tycker du är ett energiknippe till kämpe! Nu kör vi på J- eller huuuur! ;) :)
Stor kram till dig o tack för dina tankar!
// Skenet
Skicka en kommentar