3:e dagen; snart ketos!!!! :) :) :)

Igår kom mina två systrar över- för jag hatar att vara själv- speciellt på kvällen när det är mörkt :) Fånigt men sant... Vi hade en jättetrevlig kväll med DVD, vatten, vatten ,vatten. :) Jag fick i mig hela 4,5 liter vatten igår! Bra Skenet!!
Nu vet alla i min familj att jag går på Ren kur och det möttes av lite olika reaktioner; allt från att inte alls bry sig till att säga att "det där kommer inte att fungera- det är ju bättre att du äter lättare mat". Ja sade jag, jag har prövat det men den metoden fungerar inte för mig. End of the discussion.

Kan säga att det känns skkkkiiiiiiitbra att vara inne på den tredje dagen. Första natten sov jag ca 10 h, nu i natt sov jag ca 8,5 timmar. Vet sedan tidigare att det där med sömnbehovet verkar minska allt som om tiden går. Nu den första veckan skall jag ta det lugnt med allt vad motion heter. Nästa vecka skall jag börja promenera små promenader. Är livrädd för att bli hungrig.

När jag körde en tre veckors kur för några år sedan exprimenterade jag med hur långt jag kunde springa utan att bli vrålhungrig och kom fram till att det låg på 3 km (för mig).

Det bästa med cambridgekuren är att man känner sig mentalt starkare ju längre in i kuren som man kommer. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på mig själv och min förmåga. Det enda som finns är att jag skall ta mig till nästa morgondag. Jag hoppas på att i morgon har jag fått ny kraft och energi för att ta tag i nästa dag.

Något som har oroat mig är att om ca 1 vecka skall min mamma komma upp till stan och hälsa på- hon bor ca 50 mil från oss och det är inte så många ggr om året som vi har möjlighet att kunna träffas. När hon kommer passar vi alltid på att hitta på något trevligt, som tex att gå ut och äta på restaurang eller dylikt- så är det väl även tänkt att vi skall göra i år men vad gör det egentligen att jag inte kommer att äta vid vår sammankonst? Ja, för de andra - alla som vill får ju äta hur mycket de nu känner för. Fattar inte varför jag läser in att det faktum att om jag inte skulle äta- skulle vara ett problem, vare sig för mig eller dom. För det är inte ett problem. Det är bara vinster.

Läste något insiktsfullt i en blogg, minns faktiskt inte vem, tror det var på viktklubben.net forum; en tjej som hade ca30 kilo att tappa skrev något liknande; jag kan bestämma mig för att sitta hemma i vardagsrummet och äta precis vad och hur mycket jag vill- men hur lycklig blir jag egentligen då? Eller så bestämmer jag mig för att ta tag i min hälsa och hur jag trivs med mig själv.
Det lät som om den tjejen var lite i min situation. Men det känns skönt att ha bestämt sig. Som ett lugn men också en glädje. Det gäller ju som sagt bara att göra det- köra på- och att inte ge vika. Om man klarar att gå på en cambridgekur- då är jag övertygad om att man har den psykiska styrkan till att kunna springa ett marathonlopp.
Jag skall springa Stockholm Marathon den 31 Maj! Det skall bli underbart kul! I år är det dessutom 30-årsjubileum och då skall jag åka dit och hem därifrån med mina nya jeans! :)

Oj ojoj vad jag ser fram emot detta! För jag vill så gääääärna nå mitt mål! Jag har ju en jättetydlig målbild, den måste jag komma ihåg att ta fram när det känns som jobbigast.

På torsdag skall jag på en jobbintervju, då gäller det att att på morgonen ta sådant där gurgelmedel SB12 som finns på apoteket.
Igår var det lite tufft på kvällen med hungerkänslorna men då satte jag mig ned och tecknade av syrran-och det fungerade! :) Det blev ett (nåja okej) fint porträtt och jag fick lägga fokus på någonting annat! (är utbildad bildlärare och har ju bla 5 års konststudier bakom mig...)
Har inte alls haft någon lust att måla på sistone heller men för tusan de senaste dagarna har jag återupptäckt hur roligt det är att rita av folk. Jag tecknar av min pojkvän när han äter fruksot, sover, igår tecknade jag syrran när hon satt still o kollade på TV. Men bara det att jag tycker det är så förbannat trist att teckna stilleben (döda föremål -skålar/vaser/ etc.) Jag vill teckna människor- inte fotografier- levande människor- jag vill göra mitt porträtt av dom! :) :) :)
Det är så roligt att koncentrera sig på att se folk, och man ser så mycket, man läser dels av hur linjer/valörer och storleksförhållanden etc. men man läser också in ett slags själsligt tillstånd som man skall förmedla som ett uttryck. Det är intressant. Men ofta konstigt nog blir detta uttryck beblandatmed hur man känner sig själv. Jag ser hur jag själv känner/kände mig när jag tecknar av en viss person. Frustration/frenesi/rannsakande /koncentration...blandat eller mixat med hur jag tolkar hur denna person upplever nuet.

Okej, vad händer idag då? Jag har ingen aning faktiskt. Dagen är helt upp till mig hur jag skall utforma den.